Om boken: 2008 / "Låt oss gå till naturen", föreslog Tolik, tände en cigarett och drömmande blåste rök mot himlen. Himlen var hög och blek. Ett soligt mynt rullade längs toppen av tunga lindar. Glittren föll ner och föll ner i dammen och hoppade på det släta vattnet. - Jag ringer Svetka... Denis tvekade. Hans blick blev tråkig, som en schackälskares blick som befinner sig i ett sällskap av fotbollsfans "Äh", sa han och tystnade. Jag kunde höra ett bi surra i närheten och planerade att pollinera en urna full av färgade pappersomslag. Denis sköt bort henne, viftade energiskt med handen och suckade tungt: "Du och Svetka går tillsammans." Jag kommer inte att lyckas.” ”Tja”, var Tolik upprörd och slog handflatan mot hans knä. Och då blev han försiktig. "Har du några problem?" Denis ryckte på axlarna. Det är alltid så med honom. Skvaller av skvaller! Men så fort saken rör honom personligen blir han tystlåten, och du drar allt ur honom med tång. - Allvarliga problem? – Tolik släpade inte efter. – Alltså, nonsens. "När han märkte sin väns misstänksamma blick, grymtade han irriterat. "Tja, okej, okej... Jag har en tagg här." "En kvinna", bekräftade Denis. — Dina Azarova. Det är hennes namn. Eller snarare, namnet var…»